Benny, Babsan och en livsfarlig mängd paljetter

Jag fick en förfrågan om att sy en Benny-dräkt till en fest.

Jag funderade ett varv. Och ett varv till.

Sen sa jag ja.

Det var min väninna Pethra (hon som finns med på bilderna från High Chaparral) som frågade. Hennes make Anders hade inte hittat någon dräkt som passade, och då föll frågan på mig.

Jag hade ett allvarligt möte med Janome och min overlock – som fortfarande saknar namn trots flera års trogen tjänst. Vi slog våra trådrullar ihop och kom fram till ett rungande:

JAVISST! SJÄLVKLART! HUR SVÅRT KAN DET VARA?

(Sista meningen skulle vi komma att ångra.)

Jag fick några bilder skickade till mig på önskad outfit. Tyg hade jag redan hemma. Pethra hade nämligen lämnat det till mig tidigare för att det skulle bli en tröja åt henne.

Men ödet hade andra planer.

Ni vet sagan om Mäster Skräddare som skulle sy en rock av en tygbit men efter mycket om och men bara fick ihop en tumme?

Det här var ungefär tvärtom.

Istället för en tröja skulle det nu bli en hel bodysuit med paljetter på ben, armar, sjal och bälte.

Inga konstigheter alls.

Jag började med att lägga pannan i så djupa veck att jag nästan behövde stryka ut den efteråt.

Jag hade nämligen inget mönster.

Inte ens ett dåligt mönster.

Inte ens ett mönster som någon hund hade tuggat på.

Ingenting.

Då ringde jag min väninna Susanne.

Hon hade i sin ungdom sytt scenkläder till någon teater i Göteborg, och jag tänkte att det hon inte visste om scenkläder visste förmodligen ingen.

Jo kanske.

Han som sydde kläderna till ABBA.

Eller min stora idol: Lars-Åke Wilhelmsson, mer känd som Babsan.

Jag skulle mer än gärna vilja titta in i Babsans garderob, sjunka ner i en mjuk soffa bland paljetter och fjädrar och få veta ALLT om scenkläder, glitter och svandunsboor.

(Jag var tvungen att googla. Det stavas faktiskt så.)

Kanske skulle vi dricka te ur enorma blommiga koppar med vaniljsojamjölk och prata om livet.

Kanske skulle jag få prova en rosa peruk.

Jag har funderat många gånger på att färga mitt röd-orange-brandgula-oidentifierbara hår rosa.

Vilken dröm.

Men det får stanna i fantasin.

Fast om Babsan råkar läsa detta får hon gärna ringa.

Jag väntar vid telefonen.

Susanne sa:

– Du får nog göra ett eget mönster.

Jo tack. Det hade jag också förstått vid det laget.

Så jag började rota i mina lådor. Efter en stunds arkeologiskt arbete hittade jag ett byxmönster i storlek 40.

Dammodell.

Perfekt, tänkte jag.

Eller inte.

Jag ringde Pethra.

– Kom hit! Vi måste mäta!

På stört dök de upp och jag började mäta Anders. Midja, benlängd, grenmått och diverse kroppsdelar som man normalt inte funderar så mycket över förrän man ska sy en glittrig Benny-dräkt.

När allt var klart sa jag käckt:

– Jag ringer när det är färdigt!

Jag lät trygg.

Professionell.

Nästan världsvan.

Men någonstans på kroppen bildades en liten svettdroppe som långsamt började sin vandring mot avgrunden.

Men skam den som ger sig!

Jag ritade och ritade.

Klippte och strök.

Anders fick komma tillbaka för att prova en dräkt sydd av ett gammalt lakan.

Jag nöp.

Klämde.

Nålade.

Ritade.

Sudda.

Ritade igen.

Nålade lite till.

Och plötsligt...

Där var mönstret!

Ett riktigt mönster!

Jag tackade Anders för tålamodet och skickade hem honom innan jag hann ändra mig.

Sedan ringde jag Susanne.

Hon kom farande från Mariestad som en välsmord blixt.

Vi studerade mönstret.

Kliade oss i huvudet.

Studerade lite till.

Kliade oss på andra sidan huvudet.

Och sedan gick vi till anfall mot det vita elastiska tyget som nu definitivt hade förlorat sin chans att bli en tröja.

Klipp.

Rita.

Sy.

Klipp.

Rita.

Sy.

Efter en stund låg det plötsligt delar till ett par byxor på klippbordet.

Det kändes nästan som magi.

Då kom Susanne med den briljanta idén:

– Vi borde sätta paljetter på benen också!

Naturligtvis.

För om man ändå ska sy en Benny-dräkt kan man lika gärna gå hela vägen till Eurovision.

Så vi klippte lite mer.

Sydde lite mer.

Och lade till ännu fler paljetter.

Till slut var Susanne tvungen att åka hem.

När jag vinkat av henne stod jag ensam kvar vid klippbordet.

Framför mig låg byxbitar, överdel, paljetter och ungefär sjutton kilo tvivel.

Jag bad till högre makter.

Trädde maskinerna.

Och viskade de vackraste och finaste ord jag kunde komma på rakt ner i spolhuset på Janome:

– Sy rätt nu för #%&#!!

Det var egentligen ganska orättvist.

Janome hade ju inte bett om det här.

Hon hade inte hittat på mönstret.

Inte beställt tyget från Temu.

Inte lovat någon en Benny-dräkt.

Men nu satt vi i samma båt.

Det var bara att köra.

Jag sydde.

Klippte.

Sprättade.

Sydde igen.

Klippte lite till.

Paljetter hit.

Paljetter dit.

Jag höll andan.

Och stundtals hyperventilerade jag som en blåsfisk med prestationsångest.

Och så...

PLÖTSLIGT!

Änglakörer sjöng.

Trumpeter dånade.

Harpor spelade.

Ett himmelskt sken föll över syrummet.

Och där...

Där låg den.

Bodysuiten.

Färdig.

Paljetterna glimmade i lampornas sken.

Dragkedjan glänste.

Och jag var så nöjd att jag nästan började gråta.

Tills jag kom på en detalj.

Den skulle ju passa också...

Det spelar nämligen ingen större roll hur fantastisk en scenkostym är om den kräver skohorn, vinsch och två starka grannar för att fås på.

Nu återstod bara provningen.

Den lilla detaljen.

Den obetydliga detaljen.

Den detaljen som avgör om man är ett sygeni eller en komplett galning.

Jag tittade ut genom fönstret ungefär var tionde sekund.

Jag gick runt i huset.

Jag plockade undan.

Jag ställde fram nålar.

Jag plockade undan nålarna igen.

Jag funderade på att emigrera.

Sedan kom bilen.

Pethras bil gled långsamt upp på grusgången som om den medvetet försökte förlänga mitt lidande.

Jag mumlade några böner från söndagsskolan.

Några jag hittade på själv.

Och ett par som mest bestod av:

– Snälla, snälla, snälla...

Anders skuttade uppför trappan till syrummet.

Han fick syn på dräkten.

Ögonen började glittra.

Det var ett gott tecken.

Eller ett väldigt dåligt.

Jag visste inte vilket.

Han tog dräkten.

Började klä på sig.

Jag slutade andas.

Han drog upp den över benen.

Fortfarande inga katastrofer.

Över höfterna.

Fortfarande lugnt.

Över axlarna.

Fortfarande inga konstiga ljud.

Sedan drog han upp dragkedjan.

Jag tror inte ens mitt hjärta slog längre.

Och så...

Satt den.

Som en smäck.

Inte för stor.

Inte för liten.

Inte konstig någonstans.

Den satt precis som den skulle.

Jag tror att himlen öppnade sig en andra gång.

Om inte så var det i alla fall väldigt nära.

Jag kunde andas igen.

Mina axlar sjönk ungefär tre decimeter.

Och för första gången på flera veckor slutade jag fundera på om jag borde ha blivit bibliotekarie istället.

Anders log.

Pethra log.

Jag log.

Till och med Janome såg nöjd ut.

Om en symaskin nu kan se nöjd ut.

Och där stod han.

Glittrande.

Paljettprydd.

Redo att inta dansgolvet.

Ungefär som Benny själv om han råkat ta fel avfart och hamnat i mitt syrum.

Efteråt tackade jag alla som hjälpt till.

Damen som skänkt lakanen.

Susanne för alla kloka råd.

Janome för alla vackra stygn.

Min overlock, som fortfarande inte har något namn men som kämpade tappert ändå.

Anders och Pethra för förtroendet.

Mig själv för att jag vågade säga ja.

Och Gud, som tålmodigt fick lyssna på mina mer eller mindre panikartade böner under projektets gång.

Skulle jag göra om det?

SJÄLVKLART!

Fast nästa gång ska jag först fråga om det finns ett mönster.

Och om någon nämner ordet paljetter tänker jag sätta mig ner med en kopp te och fundera väldigt noga.

I ungefär tre sekunder.

Sedan säger jag säkert ja ändå.