Det tar sig, som han sa.

Jag har blivit med brosch.  Ni vet min folkdräkt som inte är en folkdräkt utan en hembygdsdräkt som är ett konstnärligt kärleksfullt verk till platsen på jorden som jag tycker så mycket om.  Den dräkten har nu fått sin brosch. Jag bad dottern, som var i Leksand och smyckade folks armar, magar och ben med diverse tatueringar att köpa nåt fint till min dräkt. Det gjorde hon. "Jag ska se vad jag hittar" sa hon och efter någon dag hörde hon av sig. "nu har jag hittat nåt jag tror du kommer gilla", sa hon. Sen fick jag en bild på skönheten på messenger och min lycka var gjord.