Klänningar, mamelucker och ett alltför tajt livstycke

En kväll med spets, skratt, dödskallar och en hel del dramatik

I veckan hade jag den stora glädjen att hålla en visning för Damklubben i Mariestad – och vilken kväll det blev!
Jag hade faktiskt bjudit in mig själv redan i höstas (ibland får man hjälpa ödet lite på traven), och nu var det äntligen dags.

Jag och två kära väninnor var på plats redan dagen innan för att bära dockor, välja plagg och klä upp hela härligheten inför kvällen. En del av kläderna hade varit med förr, men det gjorde absolut ingenting – för för damerna i publiken var allt nytt, och det viktigaste av allt: plaggen fick ännu en gång komma till liv.

Och det var precis så jag ville ha det.

Entré med sus, spets och spontan applåd

Jag gjorde entré i full mundering, iförd min älskade "skräpklänning" – den jag brukar bära på High Chaparral.
Till den hade jag dagen till ära:

• mamelucker
• underkjol
• jacka
• nålbundna torgvantar
• och en hatt fodrad med råttskinn

Ja, du läste rätt. Råttskinn.

Det gick ett litet sus genom lokalen… och sedan kom en spontan applåd.
Det var både rörande och fullständigt underbart.

Jag ska dock erkänna att jag var så nervös att jag fick vända ryggen till publiken en stund och stå och flåsa lite diskret. Ett alltför tajt livstycke hjälper nämligen inte direkt när man försöker andas med värdighet. Särskilt inte när man råkat bli några kilo mjukare sedan sist…

Vilda Västern, trasiga spetsar och noll filter

Under kvällen berättade jag om hur man kan se ut i Vilda Västern, och just i den här dräkten är jag fattig, sliten och lite lagom dramatisk – men med huvudet högt och spetsarna i behåll.

För även trasiga spetsar kan vara tjusiga.

Jag råkade också säga att i just den här klädseln ser man ut som "horan i byn", vilket kanske… möjligen… var en aning mer frispråkigt än vissa hade väntat sig.
Jag hörde hur några damer satte saliven i halsen, och min lilla svärmor lär ha sagt något i stil med:

"Ja, Rebeccah… hon har då inga filter."

Nej. Det har jag inte.
Och det är nog lika bra så.

Av med hatten, av med jackan – och fram med mameluckerna

Kvällen fortsatte i ett tempo som nog bara jag själv riktigt kan förklara.

Jag började med att ta av hatten och visa de vackra skinnen. När jag nämnde att det faktiskt var råttor som fått sätta livet till hördes ännu några förskräckta harklingar i publiken.

Sedan kom nästa nummer.

Med ett bestämt swish åkte jackan av (med dolda kryckknappar bakom träknapparna – för även praktiska lösningar får vara snygga), och sedan försvann både kjol och underkjol.

Och där stod jag.

I mamelucker och livstycke.

Det var då kvällens modell, fantastiska Berit, gjorde entré.

Dödskalleklänningen stal showen

Berit gled in i min älskade dödskalleklänning – tung, dramatisk och fullständigt magnifik.
Det är ett plagg som kräver både hållning, mod och lite pondus, och Berit bar den med en självklar elegans och den fjäderprydda tricornen på huvudet blev som stora pricken över i.et.

Från hotellgardiner till festklänningar

Under kvällen fick publiken möta flera av mina skapelser:

• klänningen sydd av gardiner från hotellet i Emmaboda
• blommiga klänningar
• samma modell i olika tyger
• plagg som visar hur ett snitt kan gå från somrigt och lekfullt till klassiskt och festfint

Det är något jag älskar: att visa hur samma grundform kan förvandlas totalt beroende på tyg, färg och känsla.

Medan Berit visade en klassisk klänning sprang jag själv ut och bytte om i full fart, för att sedan komma tillbaka i långklänning med långa puffärmar.

Och ja – jag älskar puffärmar.

Krinoliner, kragar och små tygmirakel

Jag drog fram dockorna en efter en, berättade om varje plagg och lät publiken komma riktigt nära detaljerna.

Det blev en liten parad av:

• krinolin
• omsydd klänning
• tokig grön kjol
• Hong Kong-finish
• min brudklänning
• och till sist den blåvita skapesen med sin stora, vackra krage

Sa jag att jag älskar kragar?

Det gör jag. Väldigt mycket.

Och tyget till den gröna tokiga kjolen?
Det kom förstås från Tyg-Eva – min alldeles egna ledstjärna i Småland när det gäller tyger.

En final värdig applåder mot taket

Som alla riktiga visningar måste även denna få en ordentlig final.

Och den stod Berit för.

In kom hon i en lyxig sidenjacka, vida jeans, vit skjorta och rosa slips – så otroligt snygg att applåderna nästan lyfte taket.

Vi bugade, bockade och neg lite grand också, för när man ändå är igång kan man lika gärna göra det ordentligt.

Och vet du?
Det var så vansinnigt roligt.

Det här vill jag göra igen

Kvällen i Mariestad lämnade mig med ett leende som fortfarande sitter kvar.

Jag hoppas innerligt att det blir fler visningar framöver, för det här gav mersmak på riktigt.
Så nu vet Janome vad som gäller:

Det är bara att börja jobba.

Tusen tack till alla som kom, tittade, skrattade, applåderade och delade kvällen med mig.
Och extra stora pussar till:

💜 Berit – min strålande modell
💜 Susanne – hjälten bakom klädbytena, med full koll på snören, underkjolar, knappar och rosetter

Ni gjorde kvällen oförglömlig.