En mästerlig jacka med knappar av strass

Jackan som världen sent ska glömma

Jag sydde en jacka jag sent ska glömma.
Tyget var som en dröm spunnen av enhörningssvansar och solsken – fullt av de ljuvligaste färger och med en glans som kunde få ögonen att tåras av glädje.  Inslaget var av siden, så lent att fingertopparna inte kännde när jag kraffsade i det.

Men ack… det var så ömtåligt.
Detta hade jag förstås inte förstått. Jag borde ha anat oråd redan när jag fick syn på det, när tyget låg där och såg oskyldigt ut. Men jag var förtrollad! All vett och sans försvann spårlöst sekunderna innan jag klickade på "KÖP".

Ångrar jag mig? Inte en sekund.

En god vän blev lika betagen som jag och önskade sig en jacka i samma tyg. Hennes ögon glittrade lika mycket som mina hade gjort några veckor tidigare. Den enda som inte glittrade var min symaskin, Juki.
Nej, Juki tittade på sidentyget med samma entusiasm som en tonåring tittar på diskhon. Men det visste jag inte då, så jag log storslaget, ignorerade symaskinen och sa:
"Självklart! Jag och Juki syr!"

Jag började med att rita mönstret, la ut det magiska tyget på klippbordet och gick till handling. Det kändes nästan som att jag stod inför ett heligt uppdrag – nål, sax och sömsmån i perfekt harmoni.

Men när alla delarna var utklippta... såg jag det.
De ljuvliga sidentrådarna, dessa små skönhetsdemoner, hade inga planer på att stanna kvar i tyget. Nej då! De slingrade sig ut ur väven som små glamorösa ormar och ringlade över bordet, ner på golvet och vidare mot friheten. (tji fick dom, de hamnade i papperskorgen)

Jag kände hur solen slocknade, hur hoppet dog och hur mitt självförtroende försvann fortare än lönen den 26:e.
"Vad gör jag nu?" tänkte jag, medan tyget låg där och hånlog med sina trådar.

Då gjorde jag det enda rätta.
Jag ringde sykonstens egen Gandalf: min svägerska.
"Du måste dubblera tyget," sa hon med den där lugna rösten som bara någon med textilmagi i blodet kan ha.

"Dubblera??" upprepade jag, medan mina syknölar i huvudet slog volter som OS-gymnaster.
"Ja, du måste ha nåt annat tyg som stabiliserar det hele."

AHA! ✨
Ljuset tändes, fåglarna sjöng och symaskinen hummade hoppfullt i fjärran. Jag tackade ödmjukt, raffsade tag i en låda med vliselin, klippte, strök och fick ihop delarna med en precision som bara existerar i Hollywoodmontage.

Sedan fick overlocken ryta till – en mäktig symfoni av tråd, hastighet och mod. Juki tuggade på som om hon inte vågade annat.
Och när sista sömmen var sydd var den där:
Jackan som världen sent ska glömma.
En skapelse så vacker att till och med trådarna slutade smita – av ren respekt.

Men berättelsen slutar förstås inte där.
Nej, varje värdig jacka förtjänar sitt inre – sitt glänsande hjärta. Och denna skapelse var inget undantag. Ett foder skulle det bli, och inte vilket som helst! Det skulle glänsa (ja, det är ett ord nu) så ögonen tåras även när man öppnar jackan.

Så jag letade, fann och sydde dit ett tyg så bländande vackert att nattens stjärnor rodnade av avund. Mörkblått, glansigt och så lent att man nästan hörde små suckar av välbehag när nålen dansade igenom det.

Synål och tråd fick visa vad de gick för, och de levererade! Varje stygn satt som en kärleksförklaring till tålamodet. Det mesta syddes för hand – för så gör man när man vill att magin ska fästa ordentligt.

När det sista stygnet var sytt stod jag där, stolt som en tupp… nej vänta, en höna – för tuppar syr sällan jackor.
Och så kom kronan på verket: de gnistrande knapparna!
Strass, förstås – med en rosa pärla i mitten, som små droppar av lycksalighet.

Jackan blev till slut som en prinsesstårta – inte grön, Gud förbjude, utan i de ljuvligaste rosa och lila nyanser, randig som en dröm i pastell.

Och min goda vän?
Hon är supernöjd!
(Det är oklart om det är jackan eller all magi som gnistrar mest – men jag tänker inte fråga.) ✨💖