Kläder för en Wild helg

Kläder för en WILD helg – eller: Hur man tappar förståndet i Amerikatt 🤠🌵

4 juli 2018

Helgen som gick var inte bara en helg. Det var en dammande, skrattande, lätt förvirrad resa rakt in i vilda västern. Cowboydrömmar sadlades upp, kjolar fladdrade och vi styrde kosan mot Amerikatt för att uppleva den mytomspunna Wild West Showen.

Resan dit var en timmes lång kollektiv uppladdning. Vi genade över Skillingaryd, passerade "broa" (en plats där man alltid måste peka och vråla högt), tog en mycket dramatisk vänstersväng och fortsatte sedan planlöst men självsäkert genom landskapet. Ingen visste riktigt vart vi var – men vi var på väg, och det är det viktigaste.

Inför detta storslagna äventyr hade min symaskin arbetat som besatt. Den spann, surrade och levererade utan minsta protest. Inte ett hack. Inte ett gnäll. Jag har dessutom hittat en symaskinsdoktor i mitt nya närområde. Han bor nästan granne. Jag överväger att börja lämna tackkort i brevlådan.

Outfitten – ett tygbaserat livsval

Kläderna för dagen var en kärleksfull återblick på en gammal favoritdräkt. Jag ÄLSKAR livstycken som snörs så hårt att benen börjar domna och hjärnan tänker: "Var detta verkligen klokt?"
På det: flera kjolar som tillsammans bildar ett eget postnummer. Allt smälter samman till ett enda majestätiskt tygfenomen. Och självklart: HATTEN. För utan hatt – ingen värdig entré. Punkt.

High Chaparral – där lagen är hård men krinolinerna hårdare 🎩💥

Helgen var en riktig odyssé i vilda västern-anda, där vi gav oss av till den legendariska staden High Chaparral! Och ja… man behöver inte spekulera i vem som varit framme med hattstock, fjädrar och allmän kreativ galenskap. Min dotter, förstås. Hon hade dessutom sytt sin egen outfit. Jag stod bredvid och nickade stolt, som om jag inte alls höll på att spricka av beundran.

Vill man uppleva vilda västern på riktigt kan man bli medborgare i High Chaparral. Det innebär kontroll. Granskning. Bedömning. Lite som en westernversion av "Let's Dance", fast med mer damm och färre paljetter.

Förra gången gick det… sådär.
Jag fick nobben.
Anledningen? Min klänning var sydd i ett tyg prytt med dödskallar.
– "Det där fanns inte på vilda västern-tiden."
– "MEN JAG ÄR JU SJÖRÖVARE", kontrade jag.
De var orubbliga. Historisk korrekthet enl den bitska tanten: 1. Jag i amazing dödskalleklänning: 0.

Denna gång var jag dock slugare än en gammal revolverräv. Dag ett: korrekt klänning. Godkänd. Medborgare. Dag två: DÖDSKALLEKLÄNNINGEN.

Kläder som väcker liv (och eventuellt uppmärksamhet) ✨

Kläderna jag syr är inte skapade för att smälta in. De är till för att få en att känna sig levande, storslagen och aningen odödlig. Mitt resesällskap bestod av mina fantastiska väninnor, och jag bad dem att verkligen använda kläderna. De tog uppgiften på största allvar.

Vi var inte bara en del av äventyret – vi VAR äventyret. 

Statister? Nej. Huvudroller? Ja. Extra scener? Absolut.

Det hände mycket i Amerikatt under dessa två dagar.
Mycket som inte behöver protokollföras.

Som cowboysarna säger:
Det som händer på Chappen, stannar på Chappen.
Och det är nog lika bra det 😉🌪️