Mysterium och symaskiner

"Jakten på den elfte symaskinen"

Nu är det dags igen! Mysteriummässan står för dörren, och självklart ska jag dit – iförd min ljuvliga klänning som bara får lufta sig en gång om året. Den hänger där i garderoben och suckar förväntansfullt, redo att glänsa bland kristaller, tarotkort och spåkulor.

Men innan jag kastar mig in i mässans magiska dimma har jag ett HELIGT uppdrag. Jag ska till SYMASKINSAFFÄREN!!!!!!!!!!!! 🪡✨

Jag fyller ju år i slutet av november, och min käre make – han med det änglalika tålamodet – har lovat mig en ny symaskin. (Ja, ni som läst mina tidigare äventyr vet att jag tar detta på största allvar.)

Jag funderade länge på en industrimaskin, men nej. Jag känner mig själv. De som provat säger att de är snabba som blixten, och jag... tja, jag gillar fart, men inte katastrof-fart. Jag vill ha kontroll! Jag vill kunna bromsa utan att tyget flyger som en ballong över symaskinsbordet.

Min nuvarande maskin, Juki – min envisa parhäst – backar dessutom långsammare än isen smälter på sjön i januari. Jag har inte tålamod för den sortens dramatik. Perfekta stygn, tyst och fin, javisst. Men den där backningen... den driver mig till vansinne. Därför ska hon säljas – med varningstext.

Men den stora kärleken i mitt symaskinshjärta?
Det är min lilla Singer från 1987. 💖

Åh, vilken maskin! Lena PH gjorde reklam för henne, och jag föll som en fura. 1900 kronor kostade hon – en förmögenhet då, men varje krona värd. Vilken kraft, vilken elegans! Hon backade som en gudinna, gjorde knapphål så vackra att man ville rama in dem, och hon spann som en katt på kattutställning. Jag sydde natt och dag, och världen fick se det ena mästerverket efter det andra.

Sen en dag... tystnad.
Stygnen hoppade, tråden trasslade, och det var som om min älskade Singer fått hjärtesorg. Jag tog henne på service, självklart. En drottning förtjänar vård. Men resultatet? Ännu värre! 😭

Att slänga henne var förstås otänkbart. Hon fick flytta in i garderoben, där hon fortfarande bor – trygg och ompysslad.

Några år senare, i  Boxholm av alla ställen, (fråga mig inte varför jag bodde där – det kräver en helt egen berättelse), fick jag en ny väninna. Hon hade också en Singer – och den fick jag!   JIPPI!

Sedan, efter ännu ett flyttlass till Mariestad, bar jag dessa båda maskiner till symaskinsdoktorn. Dagar av spänd väntan följde. Domen kom:
"Det går inte att laga din gamla maskin."

Mitt hjärta brast lite. Kugghjulet var slut, och kugghjulet som fanns i den nyare gick inte att byta ut.
Jag lämnade den ena (den nyare) för återvinning, men tog förstås hem min älskade Singer. Hon fick sin plats i garderoben, och ibland klappar jag på henne, viskar:
"En dag, min vän, ska du få stå på en pidestal."

Men just nu… är det lite trångt i syrummet. 😉

Så i helgen bär det av till Borås! Jag ska på jakt efter den nya kärleken – min elfte maskin. Jag har redan bestämt mig till 99 %: det ska bli en Singer. För är det något jag lärt mig, så är det att man aldrig byter ut sin symaskinsreligion.

Måste bara fråga maken hur stor plånboken är först...

För nu när jag har chansen ska jag välja den absolut bästa som världen skådat.

Och på måndag, kära vänner, kommer jag kunna säga:
"Jag har en ny symaskin. Maskin nummer 11."

Inte illa pinkat.
Om jag får säga det själv. 😉✨

Epilog – Jakten fortsätter

Det blev ingen ny symaskin den här gången.

Jag gick där bland bord fulla av blänkande maskiner, alla redo att spinna igång och sy världen vackrare, men ingen kändes helt rätt. Än. Jag fick provsy den mest fantastiska maskin, dock var det ingen Singer utan en Husqvarna! Den kunde allt, stygnen var perfekta som små glitterkorn av guld. Man behövde inte tänka, den sydde precis det jag ville ha sytt. Det var precision in i minsta detalj. Men den var för avancerad.. Jag behövde inte allt det där, även om  jag hade kunnat skapa världens åttonde underverk.  

Butiken däremot – åh, vilket Mecka för alla oss med skapandet i blodet och tråd i hjärtat! 🧵✨ Där fanns allt: rader av maskiner som glittrade som diamanter, trådrullar i alla regnbågens nyanser, och doften av entusiasm, pressarfötter och löften om skaparglädje.

Och paret som drev butiken? Två små solstrålar! Så otroligt gulliga, så kunniga och genuint hjälpsamma! De visade, förklarade, log och bjöd in mig som om jag var en gammal vän.

Men nej – det blev ingen ny maskin den här gången.
Men sökandet fortsätter! ✨

För någonstans där ute väntar hon – min framtida maskin, min nya sykompanjon, min elfte pärla i maskinparken.

Och jag?
Jag återvänder mer än gärna till den där butiken igen.
För om symaskinslycka finns någonstans på jorden, då är det nog just där. 💖