👑 En tygbit från himlen (och fem meter till från Facebook)

När shoppingen möter sömnadsmagin

Vi lever ju i en värld av konsumtion – det är bara att erkänna det.
Och jag? Jag älskar att shoppa. Där, nu är det sagt.
Men låt mig förklara: det är inte själva shoppingen som är det bästa – det är förberedelserna.

För när en resa till Ullared stundar, då börjar ceremonin!
Man bakar thekakor för den obligatoriska frukosten på en parkeringsruta med toalett (för man vet ju aldrig hur lång kön blir till kundvagnarna). Man skriver sin önskelista, sin måste-ha-lista och sin "jag ska egentligen inte men jag kommer ändå köpa det"-lista. Man tankar bilen, laddar kaffet och ber stilla till kontogudarna att de ska stå en bi.

För inköp – det kan man räkna med!

Jag springer dock inte runt som en yr höna, åh nej!
Jag tar det som en strategiövning på elitnivå. Först de "tråkiga" sakerna – bakplåtspapper, plastpåsar, 78 liter tvättmedel och lika mycket sköljmedel.
Maken avskyr sköljmedel. Svärmor likaså.
Men jag?
Jag ÄLSKAR sköljmedel. 💖
Det doftar nytvättad himmel och barndomslycka i varje droppe!

När allt det tråkiga är i vagnen, då börjar det... Jakten på FYND.
Det är då pulsen stiger, ögonen glittrar och hjärtat slår i takt med prisetiketterna.

Och sen – efter timmar av shoppingakrobatik, när man äntligen lyckas ta sig ut ur stället med livet i behåll och fem–sex tusen kronor mindre på kontot – då trycker man in kassarna i bilen som om det vore ett Tetris-mästerskap.

Väl hemma lastar man ur allt och tänker:
"Var det här verkligen allt? Köpte jag inte mer? Och vad var det egentligen som kostade så mycket?"
Det finns aldrig något svar på den frågan. Aldrig.

Men…

När jag köper tyg – då är det en helt annan historia.
Det sägs att man blir varm flera gånger av ved.
Tyg fungerar likadant – fast på själen.
Man blir varm i magen, inte av svett, utan av ren och skär lycka.

Först hittar man tyget – där det ligger i butiken och glänslar som en hemlig skatt.
Man känner direkt: Här ska sys!
Sedan bär man hem sitt byte, som en lycklig tygjägare, och börjar fundera:
Vad ska jag skapa av denna ljuvlighet?

Under tiden klappar man lite på tyget. Bara lätt.
För att hålla igång energiknölarna, naturligtvis.

Och så börjar magin.
Pedalen trycks ner, nålen glöder, trådarna dansar och man sitter där – mitt i sitt kreativa rus – och drömmer om det underbara slutresultatet.
Man ser framför sig hur plagget kommer glimra, hur det kommer sitta perfekt, och hur man själv kommer stråla som en couturedrottning på catwalken i Paris.

När fynden blir till förtrollning

Och sen… när plagget äntligen är klart – det är då livet är som bäst.
Det är då man får bli varm i själen igen, när man försiktigt tar på sig sitt alldeles egna sagoplagg. Man drar händerna genom tyget, känner spetsen och paljetterna under fingertopparna och tänker:
Ja, det här är magi på riktigt.

Jag lovar – just i det ögonblicket är man halvvägs till himmelriket.
Kanske lite närmare, om man använt glittertråd. ✨

Men det finns en sak till som får mig att sväva bland molnen:
När någon säger:
"Rebeccah, vill du ha det här?"

Va? Jag? Ha?
Självklart! säger jag – snabbare än blixten – innan jag ens vet vad det är jag tackar ja till.
Jag tar emot allt. Tyger, band, knappar, konstiga bitar av gardiner, mystiska spetsar och saker som "kan bli nåt en dag".

Min make suckar.
"Måste du säga ja till allt?" frågar han med den där blandningen av förtvivlan och uppgiven kärlek.

Och ja.
Det måste jag.
För det som är skräp för någon annan, är ett fynd för mig.
Det är liksom min filosofi. Eller nej – min livssyn.

Jag far inte med lögn om jag säger att minst 25 % av allt i mitt syrum är sådant jag fått.
Gratis, eller med kommentaren:
"Äh, ge mig nåt bara."

Och jag? Jag fullkomligt ÄLSKAR när jag får en märklig tygbit som ingen annan vill ha – och sedan får trolla fram något gudomligt vackert ur den.

Lite som den där gången jag och min väninna Susanne från Mariestad var ute på tygjakt.
Hon hittade vägen – jag hittade fyndet.
Ett blått och vitt vintagetyg, så vackert att jag nästan hörde änglakör. Jag visste direkt att det skulle bli den mest mirakulösa klänning jag någonsin sytt.

Visst, jag hade sytt en likadan tidigare – i rött – men den här… den här skulle inte gå av för hackor.
Jag hade en vision: en vacker klänning med en något mindre, men ändå nätt krage.
Förra gången tyckte min make nämligen att min krage såg ut som om den tillhörde en biskop.
(Man tackar för komplimangen, tänkte jag.)

Så den här gången skulle kragen bli lite mindre.
Men inte så liten att rosetten inte får plats, förstås.

"Jag blir galen på dina kragar och rosetter!" utbrast min dotter.
Men se – på det örat hörde inte jag. 😉

Så nu ligger mästerverket utklippt, redo för nål, tråd och ögonblickets magi.
Fodret? Ett förtrollat viscosetyg med palaismönster som skimrar som stjärnor i natthimlen.
Ett loppisfynd, naturligtvis – från en gammal lada där tiden stod stilla, garnet luktade nostalgi och en liten tax med stort självförtroende höll vakt.

Totte, vår egen golvmopp till hund, skällde entusiastiskt tillbaka.
Lugnet återvände först när vi åkte därifrån – med en tygskatt i bagaget och ett hjärta fullt av skaparglädje. 💫

Och i kväll…
Ja, i kväll ska det sys! 🪡✨

Och syrummet då? Blev det någon plats ledig nu när jag klippte ut en klänning i tygbitarna?
Ack nej.

För igår kväll klickade jag KÖP på två tygbitar i en tyggrupp på Facebook. Och idag skrev ena säljaren:
— "Vill du betala idag eller vill du titta mer innan du bestämmer dig? Jag ska lägga ut mer tyg i dag."

Eh… jaa… vad svarar man på det?

Ja tack. Givetvis.

Men nu är det fasen fullt. Med råge.

Fast… om man trycker in tygerna lite snett bakom provdockan, då får man nog plats med en liten bit till. Bara en.
Eller två.