Prickigt & randigt är min melodi
Nu har jag varit i sytagen igen. Den här gången blev det en topp och en kjol. Anledningen? Jo, jag och två väninnor skulle på vår årliga tjejresa – och i år styrde vi kosan till Danmark. Och som alltid tänkte jag: jag måste ha något nytt! Och som alltid: var jag ute i sista stund. Eller…? Nja. Inte helt. Men det trasslades, tetades och sprätten fick jobba mer än själva symaskinen. Sånt tär på de bästa idéerna – och motivationen sjönk som en gråsten i en regntunna.
Jag såg den där vackra kreationen framför mig. Tyvärr vägrade tygbitarna att samarbeta. Det blev bara fel, fel, fel. Inte förrän resan var över. När vi var hemma igen och väskorna stod i hallen, satte Timestråle sig vid sina små maskiner – och poff! Plötsligt var både toppen och kjolen klara.
Nu återstår bara ett litet problem: magen. Och höfterna. Kläderna blev nämligen finare än kroppen de skulle sitta på. Passade de?
Nej.
Men det är en helt annan historia.
Prickar, ränder och en evig textildröm:
Varför är jag så förtjust i prickigt och randigt? Det hela började i gymnasiet i Värnamo. Jag hade en klasskompis – vi kan kalla henne Maja – som alltid var så där irriterande snyggt klädd. En gång på en resa klassen gjorde snubblade vi in i en klädaffär. Vi rusade runt som yra höns och slet i galgar som galna för att hitta det mest hippa.
Maja fick tag på ett par bredrandiga svartvita byxor och en vit prickig blus med svarta stora prickar i tunnaste bomull – du vet, sån där som känns som svala lakan från ett bättre liv. När hon kom ut ur provrummet blev det alldeles tyst. Hon såg ut som en cirkusprinsessa från en fransk film. Prickarna dansade över tyget som konfetti, och jag blev grön av avund. Hade jag haft råd hade jag kastat mig över plaggen och skrikit: "Jag tar dem!" Hade jag dessutom haft figuren som Maja hade... min figur såg ut ungefär som ett lakan på hängde på en galge. Noll form. Dessutom var jag platt, eller som min syster sa: hade två krossade lingon på en planka, så hade jag tagit dom oprovade, på studs.
Vi andra vrålade: "Köp! Köp!" Men Maja? Hon rynkade lhop näsan och sa: "Nää." Och bara hängde tillbaka dem. Jag dog där och då.
Sedan dess har jag jagat den där drömmen. Jag har letat i varenda klädaffär, rotat på varenda loppis och försökt sy den ur minnet. Det har hittills blivit en kjol. Som dessutom var för liten. Men!
Skam den som ger sig.
Jag har mer prickigt tyg, och det finns alltid mer att köpa (även om min man påstår att mitt tygförråd är ett lager – jag säger att det är en skattkammare. Med stort S.)
En dag – det lovar jag – ska jag stå där i min kopia av Majas makalösa outfit: randiga byxor, prickig blus med stora ärmar och en liten svart knapp i halsen.
Modet förändras.
Men Timestråles textildröm består. 🖤
Ps. för den som nu oroligt undrar om jag fick åka naken till Danmark så kan jag lugna er. Jag hittade nåt annat, en röd klänning med svarta kilar i kjolen. Så när man snurrar så ser kjolen ut som ett cirkustält. Så lite cirkus blev det ändå.